Vad gör ni med gamla torpinventeringar?

Jag är helt hopplöst såld på gamla hus och deras historia. Kör jag förbi ett gammalt hus på en skogsväg vill jag genast veta allt om huset, åldern, vilka som bott där, vilken sorts fastighet det varit. Jag hade alltid velat göra en torpinventering, men insåg när jag började på 2010-talet att det fanns många olika sätt att inventera gamla torp.

På 1970-80-talet var vad jag förstått en stor våg av studiecirklar och folkbildning igång, och hembygdsföreningarna blomstrade som aldrig förr. Det syns även i min hembygdsförenings arkiv. Vi har flera torpinventeringar insamlade, både i pärmar och som kommit i tryck i skriftserie. Jag har jobbat på att samla in material jag känt till, men mycket har glidit ur händerna pga dödsfall och sjukdomar. Och det material som finns är i många fall fragmentariska.

Detta beror ofta på vad man fokuserat inventeringen på, vad projektdeltagarna haft för intressen och även på deras kunskapsnivå och tillgänglighet av källmaterial. Vi har väldigt många noggrant uppmätta torpgrundsskisser med namn på, exv. Lina-Olas torp, Smedtomten och Sven Andersas stuga. Har jag tur står det med ett bynamn och kanske den gård marken tillhörde vid inventeringstiden. exv. Peter Olssons gård, Steneryd.

Mycket arbete har lagts ner på att gå ut och mäta upp torptomter och grunder och notera blommor som fanns kvar, och kanske göra en anteckning från en informant om att senaste invånaren var Skräddar-Johan. Men nu är detta material mest pusselbitar i ett jättestort nytt pussel. Och jag älskar detektivarbete och gåtor, så jag klagar verkligen inte. Enda problemet är när folk kommer till mig och frågar om vi har någon information om Skräddar-Johan, eller kanske Johan August Petersson i Tallet som de kanske känner Johan som. Detta är helt fiktiva men realistiska exempel.

De tidiga torpinventeringarna i vårt område har haft fokus på grunder som kanske skulle försvinna i skogsbruket. Några bebodda torp har tagits med slumpmässigt, men den generella uppfattningen då var kanske att de som bor i sin hus vet dess historia, så det kan vi komplettera med sen. Vilket såklart inte är sant nu 50 år och hur många generationer senare?

Ett av de bebodda torpen på 1980-talet, som 2009 var öde och rasfärdigt. Roligt nog är det nu räddat och omhändertaget igen! Det var nog detta torp som tände min torpinventeringsgnista på allvar.

Vad vi har nu 50 år senare är en enorm tillgång till digitaliserat källmaterial!

Vi kan leta upp torp med uteslutningsmetoden med pyttelite information om vi har tur. Min senaste solskenshistoria är ett foto på en stenstuga i skogen som fanns i regionmuseets fotoarkiv. Jag hade varit intresserad och sökt lite på namnen som stod angivna på bilden för flera år sedan, när jag fick en påstötning nu i vår från en stenstuge-forskare som undrade om jag kommit fram till något nytt om stugans invånare och om det gick att ta reda på var den låg.

Med några års kartforskning och fastighetsklurande till i ryggen lyckades jag pussla ihop och ringa in en röd kvadrat på häradsekonomiska kartan som troligast kandidat. När jag zoomade ut igen hajade jag plötsligt till över en gränsdragning som jag visste jag reagerat på ganska nyligen. Det visade sig att jag hade forskat på just den stugan ett halvår tidigare i samband med att jag skulle hålla i ett evenemang vid stenstugan. Den gamla bilden kallades torpet Johannas stenstuga, men i hembygdsföreningen har den (såklart?) blivit döpt efter Johannas son Per August som bodde där sist. Jag hade inte reagerat på att namnen sammanföll.

Johannas stenstuga

Jo, det är samma stuga nu i vår, från den en oröjda långsidan av stugan. Stugan är i bättre skick än det ser ut på den nedersta bilden, men behöver mer omsorg av eldsjälar som vill vara med och bevara en boning som användes in på 1940-talet och restaurerades på 1980-talet.

Textmaterial i pärmar – och bekymret med kartor

Förutom torpskisser kan det ha kommit in texter, artiklar och sammanställningar om torp och torpare. Det kan finnas numrerade listor med vilka torp inventeringen forskat på och besökt. Tyvärr saknas ofta kartor! Då måste man komma ihåg att kartor var dyrt och svårtillgängligt dessa årtionden. Någon hade kanske kostat på sig ett ”grönsaksblad” som vi kallar vår ekonomiska karta från början av 1970-talet. Det fanns kanske en orienteringskarta – om de hade tur – över just det området. Det var krångligt, dyrt och svårtillgängligt att kopiera papper – dessutom strikt kopieringsförbud utskrivet på flera kartor. Upphovsrätt i all ära, men till arbetsmaterial hade det varit underbart om det fanns en kopia på en karta med inprickade torp! Vi har tillgång till ett par kopior på kopior (knappt tydbara) på någon inventering, men lika ofta får man försöka gissa vad inventerarna menat på en 50-årig vägbeskrivning med Lars Olssons brevlåda eller sväng vänster efter den stora eken innan hygget.

En annan utmaning jag tagit mig an var den pärm med korta beskrivningar av alla hus och torp längs en skogsväg i hemsocknen. Materialet var insamlat 1970 vid intervju med en man då i 90-årsåldern, som bott hela sitt liv vid vägen.  Men hjälp av en av initiativtagarna som var med redan 1970 och äldre locals gick vi igenom kartor och åkte ut i fält och pusslade ihop i stort sett alla av informanten upprabblade boningar med platser idag. Det är några som hänger lite i luften fortfarande.

Men vad gör man med materialet nu då?

Jag tycker det är trevligt att göra böcker, men det tar tid och kräver kunnande. Det är svårt att veta hur mycket man vill ta med och hur man ska begränsa sig. Intresset för böcker lokalt är iallafall stort hos oss. Men när det hamnar på en enda person att forska fram kompletteringar och sätta ihop boken, och den personen kanske har tusen andra glittrande roliga projekt, är det lätt att det inte blir något att visa. Eller så skriver man ut det man fått fram och sätter i en pärm, som någon annan hittar om 10-20-30 år och får börja om igen med den tidens förutsättningar, behov, tekniska möjligheter…

Det är lätt att bli överväldigad av allt man vill eller skulle kunna göra, men jag har alltid med mig ett motto: ”det som är gjort är gjort”. Jag gör så gott jag kan och vi i våra projekt jobbar på så mycket vi kan och förmår, har tid och hälsa för. Blir det något i slutänden är det jättebra, men vi får absolut inte glömma allt arbete som lagts ner av många eldsjälar genom tiderna, som gjort så gott de kunnat efter sina förutsättningar! En av våra torpinventeringar kom ganska långt i planerna att publiceras för 20+ år sedan, men det var för dyrt att trycka en rimlig upplaga och det saknades volontärer som kunde sammanställa skriften av det omfattande materialet. Jag gissar att det är många som brottats med samma bekymmer genom tiderna.