Torpinventering.se

Jag är helt hopplöst såld på gamla hus och deras historia. Kör jag förbi ett gammalt hus på en skogsväg vill jag genast veta allt om huset, åldern, vilka som bott där, vilken sorts fastighet det varit. Jag hade alltid velat göra en torpinventering, men insåg när jag började på 2010-talet att det fanns många olika sätt att inventera gamla torp.

På 1970-80-talet var vad jag förstått en stor våg av studiecirklar och folkbildning igång, och hembygdsföreningarna blomstrade som aldrig förr. Det syns även i min hembygdsförenings arkiv. Vi har flera torpinventeringar insamlade, både i pärmar och som kommit i tryck i skriftserie. Jag har jobbat på att samla in material jag känt till, men mycket har glidit ur händerna pga dödsfall och sjukdomar. Och det material som finns är i många fall fragmentariska.

Detta beror ofta på vad man fokuserat inventeringen på, vad projektdeltagarna haft för intressen och även på deras kunskapsnivå och tillgänglighet av källmaterial. Vi har väldigt många noggrant uppmätta torpgrundsskisser med namn på, exv. Lina-Olas torp, Smedtomten och Sven Andersas stuga. Har jag tur står det med ett bynamn och kanske den gård marken tillhörde vid inventeringstiden. exv. Peter Olssons gård, Steneryd.

Mycket arbete har lagts ner på att gå ut och mäta upp torptomter och grunder och notera blommor som fanns kvar, och kanske göra en anteckning från en informant om att senaste invånaren var Skräddar-Johan. Men nu är detta material mest pusselbitar i ett jättestort nytt pussel. Och jag älskar detektivarbete och gåtor, så jag klagar verkligen inte. Enda problemet är när folk kommer till mig och frågar om vi har någon information om Skräddar-Johan, eller kanske Johan August Petersson i Tallet som de kanske känner Johan som. Detta är helt fiktiva men realistiska exempel.

De tidiga torpinventeringarna i vårt område har haft fokus på grunder som kanske skulle försvinna i skogsbruket. Några bebodda torp har tagits med slumpmässigt, men den generella uppfattningen då var kanske att de som bor i sin hus vet dess historia, så det kan vi komplettera med sen. Vilket såklart inte är sant nu 50 år och hur många generationer senare?

Ett av de bebodda torpen på 1980-talet, som 2009 var öde och rasfärdigt. Roligt nog är det nu räddat och omhändertaget igen! Det var nog detta torp som tände min torpinventeringsgnista på allvar.

Vad vi har nu 50 år senare är en enorm tillgång till digitaliserat källmaterial!

Vi kan leta upp torp med uteslutningsmetoden med pyttelite information om vi har tur. Min senaste solskenshistoria är ett foto på en stenstuga i skogen som fanns i regionmuseets fotoarkiv. Jag hade varit intresserad och sökt lite på namnen som stod angivna på bilden för flera år sedan, när jag fick en påstötning nu i vår från en stenstuge-forskare som undrade om jag kommit fram till något nytt om stugans invånare och om det gick att ta reda på var den låg.

Med några års kartforskning och fastighetsklurande till i ryggen lyckades jag pussla ihop och ringa in en röd kvadrat på häradsekonomiska kartan som troligast kandidat. När jag zoomade ut igen hajade jag plötsligt till över en gränsdragning som jag visste jag reagerat på ganska nyligen. Det visade sig att jag hade forskat på just den stugan ett halvår tidigare i samband med att jag skulle hålla i ett evenemang vid stenstugan. Den gamla bilden kallades torpet Johannas stenstuga, men i hembygdsföreningen har den (såklart?) blivit döpt efter Johannas son Per August som bodde där sist. Jag hade inte reagerat på att namnen sammanföll.

Johannas stenstuga

Jo, det är samma stuga nu i vår, från den en oröjda långsidan av stugan. Stugan är i bättre skick än det ser ut på den nedersta bilden, men behöver mer omsorg av eldsjälar som vill vara med och bevara en boning som användes in på 1940-talet och restaurerades på 1980-talet.

Textmaterial i pärmar – och bekymret med kartor

Förutom torpskisser kan det ha kommit in texter, artiklar och sammanställningar om torp och torpare. Det kan finnas numrerade listor med vilka torp inventeringen forskat på och besökt. Tyvärr saknas ofta kartor! Då måste man komma ihåg att kartor var dyrt och svårtillgängligt dessa årtionden. Någon hade kanske kostat på sig ett ”grönsaksblad” som vi kallar vår ekonomiska karta från början av 1970-talet. Det fanns kanske en orienteringskarta – om de hade tur – över just det området. Det var krångligt, dyrt och svårtillgängligt att kopiera papper – dessutom strikt kopieringsförbud utskrivet på flera kartor. Upphovsrätt i all ära, men till arbetsmaterial hade det varit underbart om det fanns en kopia på en karta med inprickade torp! Vi har tillgång till ett par kopior på kopior (knappt tydbara) på någon inventering, men lika ofta får man försöka gissa vad inventerarna menat på en 50-årig vägbeskrivning med Lars Olssons brevlåda eller sväng vänster efter den stora eken innan hygget.

En annan utmaning jag tagit mig an var den pärm med korta beskrivningar av alla hus och torp längs en skogsväg i hemsocknen. Materialet var insamlat 1970 vid intervju med en man då i 90-årsåldern, som bott hela sitt liv vid vägen.  Men hjälp av en av initiativtagarna som var med redan 1970 och äldre locals gick vi igenom kartor och åkte ut i fält och pusslade ihop i stort sett alla av informanten upprabblade boningar med platser idag. Det är några som hänger lite i luften fortfarande.

Men vad gör man med materialet nu då?

Jag tycker det är trevligt att göra böcker, men det tar tid och kräver kunnande. Det är svårt att veta hur mycket man vill ta med och hur man ska begränsa sig. Intresset för böcker lokalt är iallafall stort hos oss. Men när det hamnar på en enda person att forska fram kompletteringar och sätta ihop boken, och den personen kanske har tusen andra glittrande roliga projekt, är det lätt att det inte blir något att visa. Eller så skriver man ut det man fått fram och sätter i en pärm, som någon annan hittar om 10-20-30 år och får börja om igen med den tidens förutsättningar, behov, tekniska möjligheter…

Det är lätt att bli överväldigad av allt man vill eller skulle kunna göra, men jag har alltid med mig ett motto: ”det som är gjort är gjort”. Jag gör så gott jag kan och vi i våra projekt jobbar på så mycket vi kan och förmår, har tid och hälsa för. Blir det något i slutänden är det jättebra, men vi får absolut inte glömma allt arbete som lagts ner av många eldsjälar genom tiderna, som gjort så gott de kunnat efter sina förutsättningar! En av våra torpinventeringar kom ganska långt i planerna att publiceras för 20+ år sedan, men det var för dyrt att trycka en rimlig upplaga och det saknades volontärer som kunde sammanställa skriften av det omfattande materialet. Jag gissar att det är många som brottats med samma bekymmer genom tiderna.

Det finns många sätt att dokumentera och göra sin torpinventering tillgänglig. Jag är själv svag för att märka ut torpen på en karta, så man kan besöka dom när man är i närheten.

Här är ett lysande exempel på en torpinventeringspresentation via Google Maps. Det är Tjällmo hembygdsförening som bjuder på denna inventering!

Jag hade aldrig gjort eller varit med på någon torpinventering tidigare, och min bild av torpinventeringar var att man gick ut i skogen, hittade en grund och någon stenmur och letade andra spår i form av syrenbuskar och äppleträd, mätte upp tomten, ritade en skiss och gick vidare. Givetvis hade man med sig en guide som visste allt om vem som bott där och gärna hade ett par underfundiga historier att berätta om familjen som bott där!

Jag blev nyfiken på och började undersöka några grunder och äldre stugor i hembyn. Jag bor på en halvö i Östra Blekinges skärgård med 9 ursprungliga jordeboksfastigheter. Det fanns bara två torpgrunder kvar i naturen, där den ena grunden var öns (redan väldokumenterade) kändis. Den stugan finns kvar, flyttad på 1930-talet från utmarken till familjens tomt uppe i byn. Den romantiska skogspromenaden var snabbt avklarad!  

Jag tänkte att torparna nog skulle inventeras snabbt och lätt med tanke på hur lite spår det fanns kvar och storleken på byn/ön. Vi startade en studiecirkel i samhällsföreningen och började leta efter, ”inventera”, alla Möcklös torpare i husförhörslängder och folkräkningar. Vi började från de tidigaste vi hittade och gick framåt. Problemet var att de inte hade några faktiska torp! Med hjälp av informanter, och det är tyvärr inte så många äldre kvar här på ön, hade vi ett antal namn på torp och folk och lite aningar om vilka torpnamn och vilka folk som kunde passa ihop, baserat på informantens förhållande till platsen.

En av studiecirkeldeltagarna hade anknytning till ett torp som vi kunde trassla ut med hjälp av hennes kopierade handlingar. Vi gick även igenom Lantmäteriets handlingar från tidiga 1900-talet när det styckades av lägenheter i samband med Ensittarlagen. Där fanns vissa antydningar om tidigare torpbruk, gränser till andra torp. De namn som fanns i handlingarna hittade vi inte i husförhören eller folkräkningarna. Vi hade inte tillgång till församlingsböckerna. När vår studiecirkel var klar med torpen hade vi kanske 10 torp med namn och kännedom om hus/grund/plats och folk. Och en lång lista med oplacerade torparfamiljer som jag inte visste riktigt vad jag skulle göra med.

Under tiden som jag skulle sammanställa vårt resultat i bokform – med mina kartor, kyrkböcker och folk i ett enda stort pussel – blev församlingsböckerna digitaliserade och publicerade hos Arkiv Digital. Detta var den saknade pusselbiten! Nu kunde jag knyta ihop 1900-talet med de historiska torparna och bit för bit färdigställde jag pusslet. Nåja, några bitar ligger fortfarande och skramlar, och det är lite taggit i vissa kanter. När jag hade pusslat färdigt hade jag hela 33 ”torp” med rimlig historik och placering.

Nu stod grannön på tur tyckte en av mina studiecirkeldeltagare, som egentligen är därifrån. Skulle vi göra likadant? Svaret är ett rungande nej. Vi har helt andra förutsättningar där ute och det finns dessutom en gammal torpinventering gjord för 20 år sedan, som vi kan gå igenom och komplettera med hjälp av den kunskap vi har idag och med betydligt fler digitaliserade källor. Jag tror inte en torpinventering kan bli den andra lik. Man får anpassa arbetsgången efter vad man har att tillgå i form av källor, informanter, tillgängligt äldre material och framför allt vad man vill berätta.

Eftersom jag brinner för människorna, med mina rötter som släktforskare, valde jag att ha fokus just på folken, familjerna och banden mellan dessa i min torpinventering. Det visade sig vara ett klokt val, eftersom det var den röda tråd som behövdes för att pussla folk på rätt plats. När jag började titta på bakgrunden, inte bara på mannen i familjen utan även hustruns ursprung, framstod ett mönster för hur torpen uppstod och befolkades, vilka som tog över i nästa generation och hur platserna i utmarkerna valdes. Ju mer jag lärde mig om familjerna, desto lättare blev det att gissa var de hörde hemma. Sen har gissningarna blivit bekräftade i flera fall när det dykt upp fler ledtrådar som stämt med mina teorier.

Det ska sägas att en torpinventering inte måste vara så djupgående som min. Vi har alla olika intressen och olika saker vi tycker är viktiga att dokumentera. Jag tycker det är trevligt när man får lite historik om ett torp, placeringen om det är möjligt och om det finns rester kvar. Det som driver mig att fortsätta dokumentera är egna erfarenheter av glädjen att hitta någon som dokumenterat ett torp någon i min släkt har anknytning till. Det är extra bonus om man får tag på bildmaterial om torpen, i form av foton av folk och byggnader och gamla kartor.

Jag har en förmåga att ge mig på evighetsprojekt som är omöjliga att slutföra. Därför har jag lärt mig att se på vad som blir gjort och sänka ambitionerna att göra allt! Bestäm dig för hur arbetet ska begränsas, hur mycket tid du är beredd att lägga, men var beredd med plan B och C också, för man vet aldrig vad som dyker upp under arbetets gång. Jag får skriva om ett par kapitel på min bok varje gång jag träffar en av mina informanter, eftersom att jag får ny information som måste rättas till eller komma med som kompletteringar.